En skiddag är till ända

Det var regn och rusk hela vägen upp till fjällen, men imorse vaknade vi i alla fall till minus sju och ganska många öppna liftar. För tre i familjen blev det en klart godkänd skiddag. 

Jag surar lite över två saker:

- att längdspåret (som ligger vansinnigt lättillgängligt till från stugan) är frusen lervälling och låååångt ifrån åkbart

- att jag lämnade springskorna hemma. Med broddar hade det helt klart varit ett alternativ att springa på vägen. 

Men som semesterdag betraktad har dagen varit riktigt bra. Jag och Mini har skött logistiken, hejat på de andra, hämtat trötta och frusna barn och framför allt handlat till nyårsmiddagen på ett Ica Nära som hade ett minst sagt begränsat sortiment. Det förtjänar faktiskt också en bastu, lika mycket som om man hållit till i backen hela dagen. Nu sover fem små kusiner och föräldrarna är härligt mosiga. Det är gött att det här bara var första dagen... 

Hela kostcirkeln i vagnen! 

Packat och klart

Mannen säger att det som inte var inpackat i bilen 23.15 får stanna hemma när vi drar till fjällen imorgon bitti. Och det är nog så. Att resa på fjällsemester med två ganska stora barn var väl en sak, men att dessutom ha med en åttamånaders med tillbehör det är en utmaning det. Takboxen och bagageutrymmet är utnyttjade till max.

Men åh så skönt det ska bli att komma iväg. Vi vinkade av de sista gästerna igår eftermiddag och njöt sen av en kväll bara vi i familjen.

Jag har packat längdåkningsgrejer och håller tummarna för att det ska finnas snö i spåren. Hoppas också på hyfsad täckning, så kanske det kan komma en eller annan rapport från vintern.

Mitt i julfirandet

Rapport från ett soffhörn mitt i julfirandet. Middagsförberedelserna pågår för fullt, men för första dagen denna helg är det inte i vårt kök. Så jag passar på att sitta och se på när min bror och svägerska sköter ruljangsen. Det har varit en toppenjul, vädret till trots. God mat, glada barn och trevlig samvaro med la familia. Träningen har begränsats till några promenader. Men nu längtar jag efter att svettas igen. Ska bara sy ihop ett sexårsfirande imorgon. Men sen ska jag testa pulsklockan jag fick av tomten!

Snart är resterna och julgodiset slut så det blir lite ordning på kosthållningen igen! 

En skogsrunda

För att kompensera den senaste veckans intag av knäck och andra gottigheter passade det rätt bra med ett pulscykelpass idag. Och som jag cyklade. Det var länge sen jag var så genomslut efter ett pass. 

Tänk vad mycket värt det är med en bra instruktör. Spinning kan ju vara så olika upplevelser. Dagens instruktör körde visualisering och tog oss igenom en mountainbikerunda i skogen. Vi körde över rötter, kvistar och mossa och skvätte lera. Tryckte hårt med pedalerna för att komma igenom den leriga ytan på underlaget. Låg omväxlande först och höll tempo, i mitten av ledet för att hänga med eller sist för att komma ikapp. Helt otroligt egentligen. Jag som aldrig cyklat terräng upplevde det ändå som att jag var där i skogen. Trots att jag höll koll på pulsen. Och att timmen gick fort behöver väl knappast sägas. 

Ansiktsfärg stopplyse och två slutkörda ben.

Tidig torsdag

Alla pass kan inte vara bra pass, så är det ju. Som tur är ångrar man väl heller sällan ett pass som blev av. 

Jag hade stora planer för ett effektivt intervallpass på löpbandet när jag kom till gymmet klockan 6 på torsdagsmorgonen. Väskan var packad, skjortan struken, frukostägg kokade, en nyutkommen podcast nedladdad och ett alldeles färskt obeprövat intervallpass inlagt i intervalltimern. 

Men benen ville annorlunda. De var två stumma träben som blev till stockar efter bara några minuter i mitt vanliga bekvämlighetstempo. 

Då klev jag av och bestämde mig för att ge tröttbenen en riktig omgång. Jag är egentligen inte så förtjust i att gå runt på måfå och lägga upp ett pass spontant, (särskilt inte när det är såpass fullt i gymmet som det nu var; träning-inför-jul-hets?). Men även om känslan var att jag mest irrade runt och försökte komma på bra övningar, så med facit i hand fick de nog vad de tålde, de där lata benen. 

Dagens klokhet

Även om man springer eller går långsamt varvar man den som är kvar hemma på soffan! 

Så det så. 

Backe upp och backe ner

"Vi har saknat dig", stod det i mailet från Runkeeper. Och visst var det väl ett tag sen. Varken barnvagnspromenader eller löprundor har duggat tätt på sistone, dels på grund av allmänt dålig träningsfrekvens och dels har jag liksom flyttat mig inomhus. Men hur länge sen var det? Ett par veckor kanske? Nejdå. Svart på vitt i träningsdagboken står det att senaste runkeeperrundan var en femkilometerslöpning den 16 november. En månad sen!

Det var dags att ge sig ut igen och ta till vara på det lilla "dagsljus" som bjöds idag. Fördelen med att barnvagnspromenera i våra trakter är att det finns mängder av outforskade villagator och majoriteten är backiga. Bra träning för baksida lår och rumpa med andra ord. 

Svårt att fånga branta backar på bild, de ser alltid så mesiga ut.

Tydligen var jag orutinerad och hade inte laddat telefonen ordentligt, så med både runkeeper och en podcast igång dog batteriet efter fyrtio minuter. Jag pinnade vidare på måfå och siktade på att gå en mil, men eftersom jag inte hade koll på klockan längre och en tid att passa på fritids vågade jag inte gå på ordentligt. Jag gissar att klockan stannade på ungefär åtta kilometer på 80 minuter totalt, vilket var helt okej. Skönt att få svettas lite och bli lite andfådd. 

Någon ville prova min svettiga mössa och blev betydligt sötare än jag i den!

Att ta sig vatten över huvudet

Ibland vill man lite mer än man vet att man egentligen klarar av. Precis så var det igår. Jag blev inspirerad av Jagskabaraträna, en annan småbarnsmamma som alltid kör så det ryker. Hon skulle planka 30 minuter under söndagen "bara för kul". Eftersom jag var själv med barnen, regnet öste ner och söndagar alltid är ett enda flängande mellan skjuts till och från fotbollsträningar tänkte jag att det kunde vara ett kul sätt att få till någon form av egen fysisk aktivitet. Men 30 minuter... Herregud! Vet du hur mycket det är!

Jag har ju kört plankutmaningar tidigare, men då har det oftast varit att man ska skrapa ihop plankminutrar utspritt över en vecka och det kan i sig vara nog så svårt att få till. Men jag gick ut hårt med en 3 gånger 1 minut efter frukost. Kändes stabilt. På förmiddagen fick jag sen till en planktabata (8x20 sekunder effektiv planktid), och sen två till likadana efter lite vila. Efter lite huvudräkning fick jag det till åtta minuter. Sammantaget alltså 11 minuter. Sen blev det lite mycket annat att stå i ett tag och vi var ute på vift en del, men när maten kokade på spisen körde jag 3 x 1 minut igen. Då var jag alltså uppe i 14 minuter. Började förstå att det här skulle bli svårt att hålla.... Sen tog kvällsrutinracet över och det blev pyjamas på och tänder att borsta och sagor att läsa. När alla tre äntligen hade somnat skulle jag ge mig på mina 16 (!) återstående minuter. Nej, där tog det stopp. Efter 30 sekunder kände jag att 1) soffan lockade och 2) jag började vara så trött i mage och rygg att jag inte höll i tekniken och då är det ju både meningslöst och lite dumdristigt att köra på. Så jag fick ge mig utan att gå i mål. Men jag var inte särskilt ledsen för det. 14 minuter planka är ändå mer än vad jag hade räknat med för den här söndagen.

Överhuvudtaget har jag noterat att jag plankar bäst i tabataform. De korta intervallerna (20 sekunder) gör att jag verkligen kan fokusera på att det känns på rätt ställe och inte fuska med att stå för högt med rumpan eller svanka för mycket. Det är inte helt lätt det där. Men såklart ska jag även fortsätta blanda upp med lite längre sekvenser, en får ju inte bli för bekväm heller. Någon dag här framöver tror jag att jag ska köra en ny utmaning - stå så länge det går. Men det får vänta. Nu måste magmusklerna få vila lite... 

Happy Hips

I princip två veckors träningsuppehåll och jag är så sugen. Vältrar mig i blogginlägg om vinterlöpning och spinningklassupplägg, surfar runt på shoppingsidor för träningskläder och rullar ut träningsmattan för ett tappert hemmaträningsförsök.

Nu när jag äntligen börjar känna mig hyfsad i förkylningen har Mannen dragit iväg över helgen och lämnat mig själv med alla tre barnen. Knappast idealt för träning. Nåväl. Man får göra det bästa av det hela, tänker jag. 

Jag kör lite hemtam core, som jag kan göra i sömnen vid det här laget, toppat med tre set benböj med bebis varvat med axelpress med bebis. Kul tycker Mini, sådär tycker jag. 

Sen testar jag något nytt! Jag har läst att andra har tipsat om yogobe på youtube men har aldrig kommit mig för att kolla upp det. Men det är ju toppen! Massor av klipp med korta och långa yogapass och enskilda övningar med bra och tydliga instruktioner. 

Jag har känt mig oerhört stel på sistone (kanske relaterat till bristen på träning) och värst är höft/säte och bröstryggen. Jag kör därför ett klipp på 16 minuter som heter Happy Hips. 

Utvärdering: 

Passet var lätt att följa och gjorde underverk för de stela höfterna. Det fanns mycket utrymme för förbättring från min sida kan man säga... Minus var väl bristen på yogastämning. Så långt från yogastudions tända lyktor och tysta koncentration man kan tänka sig. Dels är det ju inte så mysigt med en klämkäck instruktör som pratar oavbrutet, men även omgivningen gjorde sitt till. Stor knuffade ut mig från yogamattan eftersom hon också skulle testa att yoga och Mini försökte högljutt klättra upp på mina ben under tiden. Men det här ska jag göra om för åh vad jag behöver stretchen. Men förslagsvis utan barn nästa gång.

Ansiktslyftning

Ja, för bloggen alltså. Det var dags, tyckte jag. Lite ny färg och en bakgrundsbild på det. Hoppas att det ser mer inbjudande ut. Den dag jag har några snygga och naturliga träningsbilder att använda kanske det går att göra en vettig banner, men så länge jag smygfotar skämmiga selfies och suddiga bilder på mina skor och mindre vackra foton på min mat så får det vara. Istället får ni mötas av min favoritutsikt på jorden, taget från en plats där jag alltid känner mig alldeles lugn och hemma.

Om hälsa och inspiration

När jag bestämde mig för att förändra mig, mitt liv och mitt sätt att tänka i mars 2012 var mitt främsta fokus att ta tag i mat och träning för att gå ner mina x överviktskilon. Även om jag då såklart förstod att jag även behövde jobba med att tycka om mig själv oavsett hur jag ser ut, var ändå mitt huvud inriktat på hur jag lättast kunde bli smal (och snygg).

I och för sig tror jag att det var viktigt för mig där och då att bli lite viktfixerad och kunna ge mig själv mätbara resultat. Det stärkte min självkänsla att kilona rasade, både för att jag faktiskt blev smalare, men också (mest) för att jag tog tag i saken, gjorde vad jag kunde för att förändra och fick lätt mätbara resultat. 

Så kom ju en graviditet i mellan och det blev en naturlig paus i viktnedgången då jag fick tid att landa och bli lite mer vän med mig själv. Efter att Mini kom var jag ju direkt inne på kilon igen. Även om jag här på bloggen skrev om att ge mig själv tid och att fokusera mer på genomförd träning än viktnedgång fanns de gamla spökena där. De fick mig att kliva upp på vågen allt som oftast och bli arg på mig själv över att jag inte gick ner så mycket och så fort som jag skulle vilja. 

På sista tiden har jag funderat en del över vad som är målet och varför. Jag har ju i tidigare inlägg (här)varit inne på min målsättning att vara aktiv och hälsosam. När jag ser tillbaks inser jag att det där med att bli smal har jag liksom tappat längs vägen. Jag är mycket hellre stark, uthållig och stolt med lite fluff runt magen, än smal, orkeslös och hård mot mig själv. Målet är ju numera att vara hälsosam och vältränad, vilket inte alls är detsamma som "normalviktig" (vad det nu är).

Igår satt jag i bilkö och hade tid över att lyssna på flera avsnitt av inspirerande Träningsglädje talks, en podcast av härliga Sara som skriver bloggen Träningsglädje. Sara pratar i avsnittet "Det sorgliga med hälsotrenden" om hur många träningsbloggar ger sken av att hälsa är kopplat till utseende och att ha lågt underhudsfett. Sara poängterar att hälsa inte sitter i storleken. Hälsa sitter i hela din kropp och i dina tankar. Hälsa är inte en tävling. 

Jag känner att det där är egentligen så självklart, men ibland är det så lätt att tappa fokuset på insidan och hamna i funderingar över hur man ser ut. Jag måste kontinuerligt ställa mig frågan varför jag gör det här. Varför tränar jag? Varför äter jag som jag gör? Vad är hälsa och lycka för mig? 

Jag hann också med att lyssna på avsnittet med Jessica om vad det är att vara vältränad, en fnissig pod med ett viktigt budskap - att det inte finns bara ett sätt att vara vältränad. Det är man utifrån sina egna förutsättningar. Vältränad som i väl tränad för det du har föresatt dig att göra. 

Jessica definierar vältränad som "ett tillstånd som gör dig mer lycklig än olycklig. Att kroppen fungerar som ett verktyg och hjälper dig att förverkliga dina drömmar." Så rätt! För någon kanske det räcker med att kunna ta trappan upp på jobbet utan att bli andfådd för att det gör att den personen kan klara av sin vardag. För någon annan är det att ha starka ben för att springa långlopp. 

Det där är ju viktigt att komma ihåg när man sätter upp sina egna mål. Vad vill jag uppnå och göra och varför då? 

Middagstipset

I brist på träning att dela med mig av kommer idag ett litet tips på favorit-vardagsmaten just nu. En enkel och riktigt god torskrätt. Den kan man till och med bjuda svärmor på. 

Så här gör man: Sätt ugnen på 200 grader. Strimla ca 2 morötter och skiva knappt en fänkål och en halv purjolök. Fräs morot och fänkål i margarin i en kastrull på svag värme i några minuter. Blanda ner purjolöken. Fördela grönsakerna i botten på en form. Lägg ca 4hg torskfilé (har oftast använt frysta, men tinat dem innan) dubbelvikta ovanpå grönsakerna. Salta och peppra. Strö över ca 2 krm dragon. Blanda 2 dl matlagningsgrädde och 5 tsk fiskfond och slå över fisken. Täck formen med folie och grädda på nedersta falsen i ugnen ca 35 minuter. Strö över persilja. Serveras med vad dom helst. Här hemma brukar det vara pressad potatis för att verkligen få upp all god sås, men det har också funkat bra utan tillbehör. 

Någon matfotograf blir jag aldrig, men rackarns så gott!!

Risk för överdos

Det bokade spinningpasset fick stryka på foten. Det blev favorit i repris idag. Rejält förkyld bebis skrapade ihop fyra och en halv timmes sömn i min famn medan de stora var i skolan. Jag hann se klart säsong tre och julspecialen av Downton Abbey mellan snytningarna, hostningarna och te-kopparna. Kan man överdosera Lusse-te med honung?

Nej se det snöar

Och så blev det vinter, i alla fall för en stund. Och plötsligt blev det ljust och vackert överallt. 

Stor del av dagen tillbringades med att kurera förkylning på minsta och största tjejen på det här sättet. Med en väsande Darth Vader på magen. Fast en otroligt söt och gosig sådan. 

Hur mysigt!?! Bara snytpappret är inom räckhåll så. 

Skön morgon

Det gick! Förkylningen lugnade sig något så att jag med gott samvete kunde ta med mig väskan och dra imorse. Precis vad jag behövde efter en tuff natt, främst för stackars dunderförkylda Mini men rätt tuff även för båda hennes föräldrar. 

Det var lite som att vara tillbaks i mitt gamla liv när jag steg in i det omklädningsrum där jag brukade byta om för tio år sen. Fick lite flashbacks från träningsdater då jag och min väninna kunde sitta kvar i bastun och gagga i evigheter eftersom det aldrig var bråttom hem till tre barn och man. Såg mig själv som 27-åring i tjejerna som drog på sig snyggjobbkläderna för att ila iväg efter morgonträningen. Det var samma sak då, gör man det inte på morgonen blir det ju liksom aldrig av. Men då mer på grund av sena kvällar på kontoret eller ett glas vin med en kompis och nu av helt andra anledningar.

Idag gav jag mig på någon egen form av stegringsintervaller på löpbandet. Ökade stegvis för varje minut under fem minuter, vilade och fortsatte vidare från tidigare högsta nivån. Jag ökade kanske lite väl snabbt och var ju inte heller riktigt fräsch i kroppen, så efter två femminutare fick jag nog. Det blev fem minuters rodd på det och så tänkte jag ge mig på löpbandet igen. Men då var det kört. Det blev jobbigt nästan direkt så jag klev av. Istället körde jag några blandade styrkeövningar och avslutade med en planktabata. 50 minuter in alles. 

Och sen en liten latte och en god surdegsmacka med ägg, gräslök och kaviar på det. 

Kanonstart på arbetsdagen. 

Två spaningar från gymmet...

.. Vad är det för tempo en del människor kör när de styrketränar? Om man har släpat sig dit klockan sju på morgonen, vill man inte träna då? Eller är det för att stå och titta på stången man är där? Noterade idag två såna här killar som vilade med stången vid fötterna hela den tid det tog mig att göra tre set benböj med stång. Märkligt! 

... Vad många som pratar i telefon på morgonen! De var flera runt omkring som verkade avhandla dagens sociala samtal medan de sminkade sig. Det är kanske så man ska göra för att hinna ringa nära och kära så ofta som man borde. Nåt att fundera på, jag gillar ju multitasking.

Väskan packad

Här sitter jag med träningsväskan klar. Möteskläder, smink och jobbskor är packade för morgonträning innan ett jobbmöte jag har inne i stan. Så nöjd med planeringen. Effektivt, va!? Och kul att se ett nytt gym (nytt och nytt - brukade träna där för tio år sen). Löpbandsintervaller hade jag tänkt. 

Men nu killar det i halsen och jag har plötsligt fått hosta... Jag jinxade nog träningen när jag entusiastiskt packade redan tidigare ikväll. Har klämt en kopp ingefärste med honung och nu blir det bums i säng. Och så håller jag tummarna för att jag ska vara fräsch imorgon ändå! 

Mjukstart

Efter en hel vecka utanför (säger man så? nåja, ni fattar!) träningskläderna passade det utmärkt med ett lugnt hemmapass. Fast inte hemma hos oss då. 

Jag har nog nämnt mina barnvagnspromenader med min likaledes föräldralediga vän (vi har känt varann sen lååång tid tillbaks). Men det har nog inte framgått att vi faktiskt setts nästan varje vecka hela hösten, med bara några undantag när schemat inte passat ihop, och kört ett träningspass tillsammans. Hos mig eller hos henne, ombytta i träningskläder, rullar vi ut träningsmattorna och placerar bebisarna i närheten. Efter passet brukar vi köra lunch a la kylskåpsrensning med förvånansvärt kulinariskt (och nyttigt) resultat. 

Jag är så glad och tacksam över dessa träffar. Dels för sällskapet (för både mig och Mini) och dels för det ovärderliga i att ha draghjälp när man själv känner sig o-pepp. Dessutom är det en bonus att få följa hennes bebis på så här regelbunden basis. Han blir nästan lite som min egen.. 

  Två hjälpredor mitt i hemmagymmet

Och mjukstarten då? Jodå, blandade coreövningar med lite inslag av utfall, armhävningar och benböj med boll. Inte särskilt svettigt, men tydligen fokuserat, att döma av dagens träningsvärk.

Adventstradition

För sjunde året i rad kickstartade vi advent igår med huset fullt av vuxna och barn som sippade glögg, mumsade clementiner och skumtomtar, pratade (de vuxna) och röjde (barnen). Kanske kommer julstämningen att infinna sig ändå, även om jag fortfarande tycker att det känns som att det är slutet av september. 

Doktorn verkade inte alltför oroad över min hjärtklappning, så trots att utredningen går vidare ska det nu inte vara något hinder mot att träna. Skönt! Saknade verkligen att svettas ordentligt förra veckan, även om de långa att-göra-listorna gjorde att det passade rätt bra med extra luft i kalendern. 

Mini passerade just sjumånadersdagen också. Jag ställde mig på vågen och noterade att 10 av de 13 graviditetskilona nu är borta. Det firades med en saffrans-Rudolf (se bilden)!