Tidigare var en missad träning pga förkylning en källa till stress och dåligt samvete. Jag såg det som ett misslyckande och blev sur på mig själv för att jag inte klarade av att hålla mig till min tänkta träningskvot för veckan. Såg det som ytterligare bevis på att jag var en sån som inte klarade av att träna regelbundet. I mitt huvud var missade träningspass lika med försenade eller uteblivna resultat på vågen.
Men någonting har hänt och jag vet inte riktigt när det kom smygande. Jag blir fortfarande sur när jag blir förkyld. Jag grämer mig över missade träningspass och suckar åt de tomma sidorna i träningsdagboken. Men nu är det för att jag saknar träningen. Den har blivit en naturlig del av mig och jag märker det först när den inte finns där. Jag längtar efter att svettas. Jag längtar efter endorfinkickarna. Jag längtar efter träningsvärk, darriga muskler och en riktigt välförtjänt dusch. Utan träning blir jag sur, gnällig och missunnsam. Det gråa vädret känns helt enkelt lite gråare.
Men jag tar de där känslorna för vad de är och försöker glädjas åt att de faktiskt bottnar i att jag älskar att röra på mig. Och så intalar jag mig själv att den här gången ska jag vänta ut kroppen och låta det ta den tid det tar att bli helt frisk. Jag har inte bråttom. Träningen finns kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar