Fredags fredag

Fredag, favoritdagen. Här är min i korthet.

Fredagsfys före fredagsmys

Och nu samlar jag kraft för ännu en natt med skräpsömn (låga odds på det) med en dunderförkyld bebis som inte vill ligga i sin säng i min famn. 

Träning för andra

Jag läste något som var så bra att jag tar det rakt av. Det var Jeanna som har en toppenidé för sina pass i februari. Inspirerad av en bok om levnadsvillkoren i Bangladesh (Innan floden tar oss av Helena Thorfinn) tänker hon lägga en tjuga för varje träningspass hon genomför i februari och ge till ett väl valt ändamål. Jag läste boken i somras och berördes också av den, så det här nappar jag såklart på! Ett lätt sätt att både göra något bra som kommer andra till nytta och att motivera mig lite extra.

SÅ KOM IGEN DU MED! Fram med en fin burk och samla en tjuga för varje gång du är duktig, under en månads tid. Och så har du februari på dig att komma på vart dina pengar ska gå. Hur många kronor får du ihop!?

Upp i sadeln igen!

Tillbaks på löpbandet igen. Samma upplägg. Men bättre pod i lurarna, bättre mat i magen, och bättre förberedd på det mentala uppförslutet.

 

Nytt försök, ny färg

Blodsmak och ont överallt. Men jag fixde det. Och det är väl så här det ska kännas när man har gjort ett riktigt intervallpass. Att man stapplar av bandet. Lägger sig på golvet i omklädningsrummet och pustar. Och vill inte göra det här igen på ett bra tag.

 

Ett riktig jädra pass, men det vann inte över mig.  

Nerförstrappa blev uppförsbacke

Kroppen kan verkligen säga ifrån när den inte är på humör. Igår hade jag planer på ett intervallpass som jag läst om (här) och ville testa på löpbandet. En nerförstrappa där intervallens längd minskar med trettio sekunder för varje intervall, från 4 minuter ner till en minut (sju intervaller alltså). Och så 45 sekunder gåvila mellan.

Men kroppen ville inte alls vara med och leka. Efter 5 minuter uppvärmningsjogg var jag redan rätt sliten och de första fyra minuterna var hell! Så himla jobbigt. Jag var tvungen att pausa efter två minuter och dra ner tempot. Och ändå var det så tungt så tungt. Inte blev det någon gåvila heller - ståvila var ett måste. I de första långa intervallerna blev det bara för mycket och jag var tvungen att ta mikropauser för att palla med. Det konstiga var att jag inte kunde sätta fingret på vad som var fel. Var det hjärta/lungor, benen eller huvudet som inte orkade? Nåja, jag kämpade mig igenom hela upplägget i alla fall och fick sen skynda hem med hungrig bebis. 

Väl hemma (med lunch i magen) ville jag bara sova. Gäspade i ett sträck hela eftermiddagen och hade ont i ett knä, benhinnorna, bröstkorgen och lite rethosta. 

Jag utvärderade passet och konstaterade att nerförstrappan är en variant som helt klart ska köras igen. Upplägget i sig är ju egentligen toppen - att börja med det tuffa och kunna sluta i en positiv känsla. Men sen var det då min egen insats... 

Jag har några teorier om varför det inte funkade. Endera har jag något skit i kroppen som var på väg att bryta ut. Eller så var det några nätters dålig (sämre än vanligt) nattsömn som spelade in. Eller så hade jag inte återhämtat mig ordentligt från lördagens totala energitömning. Eller så var det all of the above. 

Det gäller att komma ihåg att vila och återhämtning är lika viktigt  för resultaten som själva träningen. Det är ju särskilt viktigt när man inte sover som man ska. Efter en stökig natt kan träningen vara nedbrytande och snarare göra mer skada än nytta. Så självklart egentligen, men så svårt att komma ihåg när huvudet vill så mycket. 

Och idag vilar jag mig i form. 

Så färgglada men icke så snabba...

Mina fem viktigaste

Jag brukar inte hålla på med nyårslöften och det blev inga i år heller. Däremot känner jag nu när det nya året är nästan en månad gammalt att jag har funderat på några saker som jag tänker fokusera på under året. På jobbet brukar vi lista våra "fem viktigaste" och här kommer min lista på målsättningar för 2014:

- Jag vill lära mig laga mer vegetarisk mat och ska se till att minst två (men helst fler) måltider i veckan är vegetariska. 

- Jag vill unna mig mer mobilfri tid. Under föräldraledigheten har jag växt ihop med - min smart phone och jag ska tänka på att lägga undan den oftare och vara närvarande istället.

- Jag vill få till ett bra flyt med vardagsträningen och siktar på att få till 150 träningspass under 2014. Jag ska göra sånt jag tycker är roligt, men jag ska också jobba på med att springa och hoppas (håller tummarna) att det här blir året då jag lär mig älska löpning. 

- Jag ska fortsätta sträva efter att leva hälsosamt och balanserat. Vila, träning, och bra mat är grunden och så ett snällt förhållningssätt till mig själv på det.

- Jag ska försöka att så gott det går hålla det fint runt omkring mig (nu blir Mannen glad!). Om jag har ordning och reda och något fint att vila ögonen på får jag ro inombords och till och med att vika tvättberget blir uthärdligt. Och om vi ger efter för tornadon Mini kommer kökskaoset och leksaksdrivorna att ta över vårt hem och lämna det i kaos...

Se, nu viker jag tvätt som bara den! 

Nyårslöften brukar väl oftast bara hålla några veckor in i januari. Tricket att vänta tills nu gör att jag redan är en bra bit in i januarivardagen. Och dessutom är det ju inte löften utan målsättningar jag har listat. En väsentlig skillnad, eller hur? 

Jag är stark!

Idag sprängde jag en mental barriär!

Jag har länge velat pusha mig och träna lite längre cykelpass. Jag tror att 75 min är det längsta spinningpasset jag varit på någonsin tidigare. Sen jag läste att Jessica Clarén skulle köra tvåtimmarsspinning på lördagar under en period har jag varit dösugen på att testa. Jag läser Jessicas blogg regelbundet och i min bok är hon en superstjärna.

För två veckor sen gick jag in och bokade plats, eller snarare ställde mig på väntelistan. 56 personer i kö... Men sakta men säkert har kölistan minskat och imorse, en och en halv timme innan passet fick jag meddelande om att jag fått en av de eftertraktade platserna.

Förväntansfull, men hyfsat nervös över om krafterna och den energi jag stoppat i mig skulle räcka, lämnade jag familjen hemma och drog iväg in till stan. Jag hade lite svårt att föreställa mig passet i huvudet och jag var rätt spänd över hur jag skulle disponera krafterna för att de skulle räcka i 120 minuter. Jag blev ännu mer nervös när jag såg alla runt omkring med sportdryck/bananer och proffsiga cykelkläder och där kom jag med bara vatten... 

Fatta vilket antiklimax när jag förstod att Jessica blivit sjuk och inte skulle leda passet!

 

Men istället fanns där en Glenn som hade fått rycka in med kort varsel. Och all heder åt Glenn! Vilket toppenpass det blev! Ett fullspäckat pass med blandade korta och långa tempointervaller och så några intensiva styrkeintervaller med. Glenn brukar visst köra ett nittiominuterspass som han nu byggde på med sex stycken fyraminuters tempointervaller. Jag körde med min pulsklocka och kunde hålla lite koll på hur  jag låg till under passet. 

 

Glenns uppmanade oss att upprepa "Jag är stark" för oss själva och återkom till detta genom hela passet. Jag blir så fascinerad, stolt och lycklig över hur kroppen (och pannbenet) funkar i såna här lägen. Hur det hjälper och ger ny kraft att tänka tankar som "jag är stark" och hur rätt musik kan lyfta trästockstunga ben så att de orkar mata på ett tag till. 

 

Här var det inte tal om någon nedvarvning tretton minuter innan passets sluttid (som på ett lunchpass jag var på förra veckan), utan här körde vi ända in i kaklet - sista fyraminutaren slutade efter prick två timmar och så blev det nercykling och stretch efter tidens slut. 

Jag stapplade ut på stumma ben med ett leende på läpparna. Så grymt! Och vilka endorfiner det gav att klara av det. 

Mount Everest - eller trappan ut ur gymmet på hemvägen

Resten av dagen har jag matat på med energi och vatten och hoppas att jag inte är alltför slut imorgon.

 

Och som pricken över i har jag i eftermiddag lyckats bokat in mig på två andra cykelpass för Jessica Clarén längre fram i vår, men mer om det vid ett senare tillfälle. 

Äntligen fredag

Fredagsmys med Liten. För honom är det glass och Lassemajas detektivbyrå på TV. För mig en överbliven mellanmålssmoothie och lite slösurfande. Det är inte så dumt det. 

Grönt godis

Jag skrev ju för ett tag sen att jag behöver bli bättre på att styra upp mina mellanmål, särskilt när jag jobbar. Så jag stod i onsdags kväll och planerade mellanmål för arbetsveckan (ja mina två dagar alltså). Jag gjorde smoothies och hällde upp i termosmuggar, en för torsdag och en för fredag. Tre kiwis, en blodapelsin, en stor näve bladspenat, en halv banan, en skvätt kokosmjölk, en del vatten och så ett par matskedar av Renee Voltaires hampaprotein för smoothies. Igår låg termosen i träningsväskan i bilen hela dagen och glömdes sen av före och efter träning. Nytt försök imorse, men nu stod termosmuggen kvar i kylskåpet hemma. Den fick bli fredagsefterrätt istället. Det får bli nya mellanmålstag nästa torsdag/fredag. 

Så till veckans nygamla bekantskap. Jag har varit lite nyfiken på att prova sötpotatis igen. Efter en misslyckad smakupplevelse när jag som 16-åring fick sötpotatis på ett flygplan, trodde att det var vanlig potatis och förväntade mig den smaken, har jag inte provat.

Men sötpotatis ska ju vara fullproppat med nyttiga grejer och ha ett lågt GI jämfört med vanlig potatis så jag har länge tänkt att jag skulle ge det ett nytt försök. Jag köpte med mig en senast jag handlade och i tisdags blev det läge. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den och det var tvunget att gå fort, så jag fick improvisera lite. Jag rev den i matberedaren men den blev tyvärr lite väl finriven. Så jag blandade den rivna potatisen med lite ägg och stekte den i sesamolja. Jag hade sett framför mig någon sorts rårakeliknande historia, men det liknade mest trasiga potatisbullar. Jag serverade sötpotatisen med stekt halloumi och bladspenat. Och det blev faktiskt riktigt gott! Den söta potatissmaken mot ostens sälta var en riktig höjdare. Det tyckte visst både jag och Mini för jag fick inte ha min portion ifred. Det ska inte behöva dröja tjugo år till nästa gång!

Snabbmat som rekommenderas!

Tanten kan också

Bra planering skickade mig till gymmet på en för mig helt ny tid på dygnet idag. Jag knep det sista löpbandet klockan kvart över fyra och konstaterade, efter en blick runt lokalen, att jag nog var ungefär tjugo (hemska tanke!) år äldre än alla andra och minst tjugo (eller kanske närmare trettio) kilo tyngre än alla andra av kvinnligt kön. Antar att gymnasieskolan som ligger precis bredvid är förklaringen till invasionen. Jag brukar av förklarliga skäl inte se till det klientelet varken när jag morgontränar innan jobbet eller när jag är föräldraledig och kör Mini-SATS öppettider under vardagar.

När jag satte igång bandet kunde jag inte låta bli att snegla på de två tjejerna jag hade på var sin sida. Så unga och så nätta. Första tanken var förstås att kolla in vilken hastighet de höll - den ena verkade köra uthållighet och den andra någon form av intervaller. Jag såg mig själv, överviktig 37-åring, i spegeln och tänkte för en sekund "vad gör jag här?". Men sen slog jag bort den där eländiga jämföra-sig- nedvärdera-mig-tanken och satte igång med mitt eget upplägg. Uppvärmning, tabataintervaller i ett (för mig) ursnabbt tempo och nerjogg. Plötsligt kände jag mig stolt över att jag var där. Kolla in tanten, va! Jag kan också. Och jag gör.

Läste sen ett så bra inlägg här om att bli Person Som Tränar. Jag har så lätt för att intala mig att jag inte hör hemma, att jag inte kvalar in i klubben. Inte är väl jag en sån som springer? När blir man det? Det måste ju minst vara när man springer x antal pass i veckan och springer milen på xx och ja... liksom springer... Jag undrar var den kommer ifrån, den där känslan av att alla andra gör det på riktigt och själv hänger jag bara här på sidan och försöker springa. Jag hörde någon säga (troligen i någon podcast jag lyssnade på? eller läste jag det i någon blogg?) att det första steget att bli en som tränar är att tänka att man är det. Att själva identifikationen är halva jobbet. Det ligger mycket i det tror jag.

Mimmi som skrivit inlägget lyfter fram en annan viktig sak också, på samma tema som Jenny Strömstedt tog upp i sin krönika häromdagen. Överallt matas vi av smalhetsnormen. När jag tänker på gymmet proppfullt av unga gymnasietjejer stöpta i samma form hoppas jag att det kan göra en skillnad att de ser att en överviktig 37-åring också tar en självklar plats på ett löpband eller i rummet med de fria vikterna. En liten liten motvikt.

Och idag bjuder jag på hela två toa-selfies... 😜
             

Krasslig?

Och här sitter jag och väntar på att det ska ätas färdigt. Så att jag kan sanera köket och kanske vika den där tvätten som jag borde ha tagit hand om igår. Men mest av allt borde jag gå ut och ta till vara på solen som faktiskt(!) skiner. Men jag ligger lite efter tidsschemat idag, har haft en liten åkomma. Lider inte av något allvarligt, bara TV-seriefeber. Jag har sprungit Homeland-maraton här igår och idag. Tack och liv för att Mini ville sova så länge på min mage att jag hann se klart säsong ett. Och har du inte sett den - åh vad avundsjuk jag blir på att du har den kvar! Nu ska jag ut i solen och kompensera!! 

De lugna dagarna...

... är sååå över i det här huset. Hon kan själv, nämligen, och då duger inget annat.

Tålamod, Bitte! 

Och så dagens nya lilla trick:

Upp ur stolen och fram till knäckebrödet...

En nöjd trasa

Jag kom iväg. Det blev ett helt grymt pass. Extra allt. Tabataintervaller på löpbandet, tjugofem minuter in alles. Sen en dryg halvtimme tung styrketräning med bl.a. benpress, bänkpress och rodd.

På det en riktigt god middag (efter tips från uppochhoppa.se), vitt vin och nattning av Mini. Och nu - soffläge med resten av mina favoriter och Jordens tröttaste kropp. Helt slut överallt men såååå nöjd. Toppenlördag! 

Idag är det mamatummyday# - en dag för att uppmärksamma vikten av att träna på rätt sätt efter en graviditet. Dagen till ära bjuder jag på en bild på en nästan helt färdigjäst Mini, B-Day minus 3..

27 april 2013

Heja vintern!

Snart kanske det blir längdåkningspremiär! 

För övrigt är dagens utmaning att få till min utlovade gymträning som precis flyttades från lördagsförmiddagen på obestämd tid pga diplomatiska förhandlingar med sexåring på tvären. 

Omstart 2014

Så här i januari, nystartstider, har jag tänkt en del på hur det var i början av 2012 när jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Såklart att jag ville gå ner mina ca tjugo överviktskilon, men egentligen visste jag att problemet var större än så och att det som främst behövde fixas var min självkänsla och mitt förhållningssätt till mig och min kropp. 

Övervikten var ett resultat av ett ständigt jojobantande. Så länge jag kan minnas, långt innan jag egentligen var det, har jag sett på mig själv som överviktig, mullig, tjock. För varje diet jag provade under årens lopp klev jag ett trappsteg högre upp på vågskalan. 

Jag var vilsen och visste inte i vilken ände jag skulle börja. Att banta var jag expert på och träna det gjorde jag ju redan, men den här gången skulle ju bli annorlunda. 

Första steget blev en träff med en PT som gav mig ett kostprogram för de första två veckorna. Det var skönt att ha någon att prata med om hur jag borde lägga upp träningen för att få mer resultat. Därefter började jag läsa alla tränings- och hälsobloggar jag kunde komma över och sög åt mig alla tips om hälsosamma val, balans, hemmaträningspass, smoothierecept mm.

Sex månader senare visade vågen nästan tio kilo mindre och jag var stark, glad och tryggare i mig själv. Med relativt små förändringar hade jag lyckats vända den negativa spiralen och få bollen att rulla i en annan riktning. Promenader (sedermera löpning) och styrketräning blev det nya istället för zumba, bodypump och lunchspinning. I grunden samma mat, men med en lite annan inställning och så mellanmål för att hålla blodsockret jämnt. 

Idag är det på sätt och vis omstart 2014. En graviditet och ett kejsarsnitt, en lagom hälsosam höst och en jul utan vare sig träning eller nyttiga val har satt sina spår runt midjan. Men jag slås av hur annorlunda det är den här gången. Nu har jag kartan klar för mig. Jag vet hur jag ska göra, jag vet vad som fungerar för mig och framförallt - jag vet att jag kan! 

Och viktigast av allt är att jag inte längre tror att jag behöver vänta på resultat för att må bra. Jag tror inte längre att "bara jag går ner fem kilo, tio kilo, whatever kilo kommer jag att bli lycklig och tycka om mig själv". Jag vet att min lycka inte sitter i prestation, varken på vågen, i spåret (eller på jobbet för den delen). Att välja rätt träning och rätt mat är en gåva jag ger mig själv för att jag förtjänar det. Som jag är. 

Tabatatisdag

Så var det gjort, det första ordentliga träningspasset 2014. Det blev kickstart för hemmaträningen med lite puls och styrka i ett. Ett Tabatapass så här på tisdagen.

För den som inte vet vad jag snackar om (Tabata - vad sjutton är det?) är det en form av intervallträning som kan varieras i det oändliga. Tricket är att en tabata består av åtta intervaller arbete om tjugo sekunder. Mellan varje arbetsintervall är det tio sekunders vila. Totalt tar det fyra minuter, inklusive vilan alltså. Man kan köra en och samma övning alla åtta gångerna (tex som i min favorit planktabatan), varva två olika övningar eller köra som jag gjorde idag - åtta olika övningar med tio sekunders vila mellan. 

Så här såg dagens pass ut: 

1) benböj

2) utfall (växla ben, varannan)

3) grodhopp

4) enbensknäböj (växla ben efter halva tiden)

5) burpees

6) sidoutfall (växla ben, varannan)

7) tåhävningar

8) armhävningar

Jag siktade på två varv av detta plus ett varv med fokus på coreövningar, men när jag väl kom igång kändes det lagom med tre varv med kort (ca 30 sekunder) vila mellan varje varv. Lite flås och rätt så trötta ben blev resultatet. Coretabatan körde jag planka varvat med andra coreövningar och av den blev det ett och ett halvt varv innan Mini tröttnade. Kvalitetsträning på under tjugo minuter. En ny favorit tror jag bestämt. 

Tabatapass är ju egentligen briljanta. Arbetsintervallen är ju såpass kort att även den tristaste/värsta övning (läs: burpees) känns överkomlig. Men med tanke på den korta vilan och tempot hålls pulsen igång och man får igång flåset samtidigt. Effektivt. 

100%

Batteriet är fulladdat igen. Inte bara i min iPhone (som till och med fått sig ett nytt). Ett dygn tillsammans med två underbara brudar, som jag känt i hela mitt vuxna liv, på en lugn och stillsam plats gör sånt för en. Att hinna fullfölja en mening och lyssna till punkt. Ställa följdfrågor och komma tillbaks till samma ämne flera timmar senare. Högt och lågt, jobb och familj, hetsiga diskussioner och mycket skratt. En sån lyx. Det var tio år sen vi hade så här mycket tid tillsammans senast. Så värt. Och så kom jag hem till familjen igen med persikokinder och uppvärmda njurar(!). Bring it on vardagsveckan!

Halvvägs

En arbetsdag avklarad, en kvar innan helgen. Tur att man får vila upp sig snart igen! Halsont och förkylning i kombination med gräsligt dålig nattsömn denna vecka gör att träningen får vänta lite till. Men åh vad jag hinner planera många pass som måste testas när jag väl kommer igång igen när jag sitter här och dricker te i soffan! 

Vardag igen

Äntligen är det vanlig hederlig vardag igen. Visserligen var det en toppenledighet på alla sätt och vis, men det blev liksom lite för ledigt - träningsledigt alltså. Förklaringarna/ undanflykterna var många: julförberedelser, huset fullt av nattgäster, förkylning på gång, snöbrist i fjällen, ishalkiga promenadvägar, för lite golvyta i fjällstugan för inomhusträning, för regnigt, gymmet stängt just idag... 

Men så blev det ju då vardag igen. Man och storbarn på jobb och i skola (även om Liten hade bestämt sig för att sluta skolan och inte alls hade lust imorse), som upplagt för ett hårt gympass. 

Men Minis näsa rinner och hon hostar så att hon helt klart inte blir insläppt på Mini-SATS. Och det känns rätt snuvigt och killigt i halsen på mig med. 

Vi mjukstartar nog lite med en sjysst långpromenad. Kanske styr vi mot ett köpcentrum och kollar in REA:n. Man vet aldrig om man hittar några träningskläder man absolut kan behöva en annan dag...

Vi är visst lite sega idag

Nytt år, nya äventyr

Jag skippar att göra någon sån där summering av året som gick och nöjer mig bara med att konstatera att 2013 var rakt igenom ett toppenår. 

För 2014 har jag många förhoppningar och planer och som vanligt älskar jag känslan av ett nytt blad att fylla. 

Jag tänker att 2014 ska bli ett riktigt bra träningsår. Det borde bara vara att fortsätta på den inslagna vägen från i höstas. Att ge mig själv den tiden i vardagen och att ta chansen att våga prova nya träningsformer och träningssituationer. 

Jag hoppas att 2014 blir löpningens år. Jag har storslagna planer på olika lopp som träningsmål och motivation, men jag tänker också se till att milen blir en mer uppnåelig distans även på träning. Jag har ju sprungit en mil en enda gång i mitt liv (tjejmilen 2012 - nygravid), och nu när jag harvar runt på fem kilometer känns det långt borta. Eftersom så många andra verkar nöjda med Rönisch Running School tänkte jag nog följa den för att öka från 5 km till 10 km på ett bra sätt. Jag har bara inte bestämt mig för om det får vänta tills det blir vår eller om jag ska sätta igång medan det fortfarande är springbar plusgradevinter. Egentligen är det väl inget att vänta på, men det finns ju så mycket annan träning som också lockar, och det särskilt när det pratas om att iskylan är på väg. 

Apropå nya träningsformer och främmande situationer sneglar jag på lite olika träningssammankomster och event att testa på. Först ut blir Blogger Boot Camp Mamma som jag ska delta i den 1 mars. Det ser jag verkligen fram emot! Men jag funderar även på lite andra evenemang, så vi får se vad det blir under 2014. 

Hur som helst tror jag att det kommer finnas plats för massor av roliga träningstimmar och äventyr under året. Just do it! 

Äntligen

Så kom den då till slut. Snön, och vinterutsikten från fjällstugefönstret. 

Snart är fjällsemestern slut för den här gången och det blev inte alls som jag hade hoppats med min skidåkning (som numera bara är på längden) eftersom det inte fanns snö, och någon annan träning har det ju inte heller blivit. Men vilken vecka vi har haft ändå! 

Fokus har varit på skidåkningen för Stor, Liten och deras största kusin och de har åkt och åkt och åkt. Det har äntligen lossnat för de två mindre och Stor, som redan kunde, åker nu svarta backar utan att tveka. 

Själv har jag hängt med Mini i vagnen och lillkusinen i pulka nere i backen och hejat på de andra. Frisk luft har jag fått i massor. Och trots att jag fått svettas i spåret ser vi den här veckan som en riktigt bra investering i familjens framtida skidsemestrar. När får vi åka iväg nästa gång!?

Äntligen äntligen snö!

Barnvagnspromenad extra allt

När fjällvärlden bjuder på nästan alla typer av utmaningar på samma gång, då kan en barnvagnspromenad bli en riktig strapats. Så här kan det gå till: tre kilometers promenad till backen (uppförs nästan hela vägen), ishalka, stormvindar (i motvind såklart), snöblandat regn och dålig sikt. Kan sägas att det tog 53 minuter och jag var helt slut av att försöka hålla mig själv och vagnen kvar på vägen. För att inte tala om genomblöt.

Sen mötte vi upp resten av den dränkta men nöjda familjen och så tog vi bilen hem igen och värmde upp oss i bastun.