Vart tog veckan vägen!?

Hur kan det redan vara fredag!? Den här veckan alltså.

- Ont i halsen på mamma, pappa och barn från och till, ungefär varannan dag.

- Jättedåliga nätter varvat med normaldåliga nätter, av alla möjliga anledningar (kräkande barn, ätande barn, drömmande barn...).

- Massor av små beslut och grejer att fixa; som att boka skidresa, nästan köpa bil, 15 sålda plagg på Tradera att skicka, ett Halloweenparty för 8-åringen att förbereda och baka till, ett öppet hus på skolan, födelsedagspresenter att fixa...

 

I allt detta har jag tydligen glömt bort mig själv. Jag inser vad lätt det är att halka ur träningsfokus när livet rullar på i högre hastighet. Det var ju så sent som för en vecka sen som jag skrev om att det alltid går att träna, även hemma med sjuka barn.

 

Men som igår, till exempel, med sjukling hemma gav jag mig på projektet nya gardiner i vardagsrummet istället för att rulla ut träningsmattan på golvet. 

 

Och onsdagens bokade pass (body combat) avbokades en timme innan för att det helt enkelt kändes alldeles för stressigt att hinna utfodra barnskocken (som kommit hem sent efter öppet hus), byta om och stå redo när Mannen kom in genom dörren. En timme senare när ett alltför trött och matvägrande barn fått ett ordentligt utbrott kändes det rätt skönt att vi var två därhemma... 

 

Sömnbrist ger mig ont i kroppen, har jag insett. Det värker i rygggen och knäna och jag är stel här och där. Jag slår mig, stöter i bordskanter, sparkar i tån i en tröskel. Det är verkligen som att känslorna ligger utanpå kroppen.

 

Det är väl inte konstigt egentligen, men det är bara synd när jag inser att jag inte tränat sen i måndags och inte hunnit promenera heller. Men nu tänker jag byta om och stå redo i dörren. Det vore så skönt att börja helgen med att få komma ut i friska luften. Och har jag sagt det här så måste jag ju stå för det. God fredag!!   

En liten och en stor i sjukstugan

Det blev fint i alla fall.