Tjejmilen

Det är dags att skriva ett inlägg om det där med Tjejmilen... Det är ju snart bara två veckor kvar. När jag annälde mig i våras - efter en fråga från en oerhört snabb kollega - kändes det som att det var oceaner av tid till förberedelse och träning.

Först litegrann om min historia som (icke)löpare - varning för långt inlägg :-).

Jag har aldrig gillat att springa oavsett hur bra form jag varit i och hur bra kondition jag haft. Minns plågan i skolgympan när man skulle springa 3 km på tid. Jag fick aldrig till det där med andning och löpsteg. Det blev liksom ett mantra att det där med löpning inte var för mig. När jag var fattig student försökte jag mig på att jogga några gånger eftersom det skulle vara motion som min plånbok skulle gilla. Men nej. Det gick några hundra meter, men sen var det som att det tog stopp. Ont i ben, ont i höfter, ont i blåsbälgen... Och det var på den gamla smala tiden. Sen lades kilo till kilo och min löparkarriär hamnade bara längre och längre bort.

För ett par år sen gjorde jag ett nytt försök att springa, ivrigt påhejad av Mannen. Jag hade gått ner några kilo under vintern (ett av mina ständiga bantningsförsök) och hade kört grymt mycket spinning ett tag. Första rundan joggade jag 5 km. Utan att stanna! Det var rekord - jag hade ALDRIG någonsin sprungit så långt. Jag insåg att man kan komma över den där första tröskeln och att det helt plötsligt kan börja gå av sig självt (något som alla förstås alltid sagt, men som jag inte riktigt greppat). Den våren och sommaren sprang jag åtminstone någon gång i veckan, men oftast en runda på 4 km och varken snabbare eller längre.

Nästa vår var jag taggad att ta tag i löpningen igen och började med att anmäla mig till ett motionslopp på jobbet (5km i skogsspår). Ett år av jojobantning hade gjort att jag vid det laget vägde flera kilo mer än året innan och loppet blev en plåga - även om jag fullföljde på en vansinnigt ovärdig tid. Det blev ingen mer löpning den sommaren. Gjorde några försök, men knän och benhinnor protesterade.

Den här våren gick jag inte ens in med ambitionen att börja springa. 2012 skulle bli året jag skulle gå mig i form. Körde stenhårt med powerwalks och fick upp fart och kondition så grymt att jag en morgon bara kände hur det spritte i benen och rätt vad det var - jag sprang! Det blev några rundor varvat springa och gå och varvad långsam jogg med (min långsamma) spurt. I början av maj satte jag nytt längdrekord när jag sprang 8,6 km utan att stanna. Samma vecka sprang jag motionsloppet på jobbet igen. Denna gång gick jag in med självförtroende och förhoppning om att kunna springa på en (för mig) bra tid. Och det blev helt OK. Jag sprang på strax under 35 minuter, vilket är oändligt långsamt för de flesta men ett sjysst tempo för mig. Veckan efter fick jag frågan om tjejmilen.

Självklart skulle jag klara att springa en mil om mer än tre månader - jag hade ju gått från 0 till 8,6 km på bara några veckor. Men mina benhinnor tyckte annorlunda. Och idag tittar jag tillbaks på en sommar när löprundorna blivit färre än mina fingrar.

Jag skrev i söndags om att jag köpt nya skor och faktiskt sprang 4 km utan ont. Imorse skulle jag ge det ett nytt försök, men min morgonlöpning havererade och blev en powerwalk som faktiskt saknade power och snarare blev en timmes walk.. Jag gick och funderade på bortförklaringar och hundra anledningar till att det inte gick att springa (århundradets träningsvärk på tredje dagen t.ex) men egentligen beror det nog mest på 1) jag har för dålig kondis efter sommaren då jag kört mer styrka än cardio och 2) jag känner ingen löparglädje just nu. Att springa är förknippat med ett krav som heter Tjejmilen och som kommer närmare och närmare. Jag försöker prata ner mina och andras förväntningar med att säga att jag kommer att springa så långt det går och så får jag väl gå fort resten - runt kommer jag ju i alla fall även om det så tar två timmar. Och det är väl inte hela världen. Men det värsta är nog att det känns så misslyckat. Jag hade ett mål och jag är inte ens i närheten....

Sorry - det blev ett neggigt inlägg det här. Ska försöka vända på det och tänka att jag visst kan. Att det bara är en fråga om att ta det försiktigt och börja om långsamt. Behöver bara lite självförtroendeboost och pepp. Och just det - igår på gymmet sprang jag på löpband som uppvärmning - en kilometer på 6 minuter. Behöver bara göra om det gånger tio så springer jag ju Tjejmilen på en timme!