Tanten kan också

Bra planering skickade mig till gymmet på en för mig helt ny tid på dygnet idag. Jag knep det sista löpbandet klockan kvart över fyra och konstaterade, efter en blick runt lokalen, att jag nog var ungefär tjugo (hemska tanke!) år äldre än alla andra och minst tjugo (eller kanske närmare trettio) kilo tyngre än alla andra av kvinnligt kön. Antar att gymnasieskolan som ligger precis bredvid är förklaringen till invasionen. Jag brukar av förklarliga skäl inte se till det klientelet varken när jag morgontränar innan jobbet eller när jag är föräldraledig och kör Mini-SATS öppettider under vardagar.

När jag satte igång bandet kunde jag inte låta bli att snegla på de två tjejerna jag hade på var sin sida. Så unga och så nätta. Första tanken var förstås att kolla in vilken hastighet de höll - den ena verkade köra uthållighet och den andra någon form av intervaller. Jag såg mig själv, överviktig 37-åring, i spegeln och tänkte för en sekund "vad gör jag här?". Men sen slog jag bort den där eländiga jämföra-sig- nedvärdera-mig-tanken och satte igång med mitt eget upplägg. Uppvärmning, tabataintervaller i ett (för mig) ursnabbt tempo och nerjogg. Plötsligt kände jag mig stolt över att jag var där. Kolla in tanten, va! Jag kan också. Och jag gör.

Läste sen ett så bra inlägg här om att bli Person Som Tränar. Jag har så lätt för att intala mig att jag inte hör hemma, att jag inte kvalar in i klubben. Inte är väl jag en sån som springer? När blir man det? Det måste ju minst vara när man springer x antal pass i veckan och springer milen på xx och ja... liksom springer... Jag undrar var den kommer ifrån, den där känslan av att alla andra gör det på riktigt och själv hänger jag bara här på sidan och försöker springa. Jag hörde någon säga (troligen i någon podcast jag lyssnade på? eller läste jag det i någon blogg?) att det första steget att bli en som tränar är att tänka att man är det. Att själva identifikationen är halva jobbet. Det ligger mycket i det tror jag.

Mimmi som skrivit inlägget lyfter fram en annan viktig sak också, på samma tema som Jenny Strömstedt tog upp i sin krönika häromdagen. Överallt matas vi av smalhetsnormen. När jag tänker på gymmet proppfullt av unga gymnasietjejer stöpta i samma form hoppas jag att det kan göra en skillnad att de ser att en överviktig 37-åring också tar en självklar plats på ett löpband eller i rummet med de fria vikterna. En liten liten motvikt.

Och idag bjuder jag på hela två toa-selfies... 😜