Men kroppen ville inte alls vara med och leka. Efter 5 minuter uppvärmningsjogg var jag redan rätt sliten och de första fyra minuterna var hell! Så himla jobbigt. Jag var tvungen att pausa efter två minuter och dra ner tempot. Och ändå var det så tungt så tungt. Inte blev det någon gåvila heller - ståvila var ett måste. I de första långa intervallerna blev det bara för mycket och jag var tvungen att ta mikropauser för att palla med. Det konstiga var att jag inte kunde sätta fingret på vad som var fel. Var det hjärta/lungor, benen eller huvudet som inte orkade? Nåja, jag kämpade mig igenom hela upplägget i alla fall och fick sen skynda hem med hungrig bebis.
Väl hemma (med lunch i magen) ville jag bara sova. Gäspade i ett sträck hela eftermiddagen och hade ont i ett knä, benhinnorna, bröstkorgen och lite rethosta.
Jag utvärderade passet och konstaterade att nerförstrappan är en variant som helt klart ska köras igen. Upplägget i sig är ju egentligen toppen - att börja med det tuffa och kunna sluta i en positiv känsla. Men sen var det då min egen insats...
Jag har några teorier om varför det inte funkade. Endera har jag något skit i kroppen som var på väg att bryta ut. Eller så var det några nätters dålig (sämre än vanligt) nattsömn som spelade in. Eller så hade jag inte återhämtat mig ordentligt från lördagens totala energitömning. Eller så var det all of the above.
Det gäller att komma ihåg att vila och återhämtning är lika viktigt för resultaten som själva träningen. Det är ju särskilt viktigt när man inte sover som man ska. Efter en stökig natt kan träningen vara nedbrytande och snarare göra mer skada än nytta. Så självklart egentligen, men så svårt att komma ihåg när huvudet vill så mycket.
Och idag vilar jag mig i form.
Hoppas att du piggat på dig och mår bättre idag! Ibland vill inte kroppen.. det är bara att acceptera. Men heja du, nästa gång kommer det gå bättre, det är jag säker på!
SvaraRaderaTack! Och det gjorde det!
Radera