Jag är stark!

Idag sprängde jag en mental barriär!

Jag har länge velat pusha mig och träna lite längre cykelpass. Jag tror att 75 min är det längsta spinningpasset jag varit på någonsin tidigare. Sen jag läste att Jessica Clarén skulle köra tvåtimmarsspinning på lördagar under en period har jag varit dösugen på att testa. Jag läser Jessicas blogg regelbundet och i min bok är hon en superstjärna.

För två veckor sen gick jag in och bokade plats, eller snarare ställde mig på väntelistan. 56 personer i kö... Men sakta men säkert har kölistan minskat och imorse, en och en halv timme innan passet fick jag meddelande om att jag fått en av de eftertraktade platserna.

Förväntansfull, men hyfsat nervös över om krafterna och den energi jag stoppat i mig skulle räcka, lämnade jag familjen hemma och drog iväg in till stan. Jag hade lite svårt att föreställa mig passet i huvudet och jag var rätt spänd över hur jag skulle disponera krafterna för att de skulle räcka i 120 minuter. Jag blev ännu mer nervös när jag såg alla runt omkring med sportdryck/bananer och proffsiga cykelkläder och där kom jag med bara vatten... 

Fatta vilket antiklimax när jag förstod att Jessica blivit sjuk och inte skulle leda passet!

 

Men istället fanns där en Glenn som hade fått rycka in med kort varsel. Och all heder åt Glenn! Vilket toppenpass det blev! Ett fullspäckat pass med blandade korta och långa tempointervaller och så några intensiva styrkeintervaller med. Glenn brukar visst köra ett nittiominuterspass som han nu byggde på med sex stycken fyraminuters tempointervaller. Jag körde med min pulsklocka och kunde hålla lite koll på hur  jag låg till under passet. 

 

Glenns uppmanade oss att upprepa "Jag är stark" för oss själva och återkom till detta genom hela passet. Jag blir så fascinerad, stolt och lycklig över hur kroppen (och pannbenet) funkar i såna här lägen. Hur det hjälper och ger ny kraft att tänka tankar som "jag är stark" och hur rätt musik kan lyfta trästockstunga ben så att de orkar mata på ett tag till. 

 

Här var det inte tal om någon nedvarvning tretton minuter innan passets sluttid (som på ett lunchpass jag var på förra veckan), utan här körde vi ända in i kaklet - sista fyraminutaren slutade efter prick två timmar och så blev det nercykling och stretch efter tidens slut. 

Jag stapplade ut på stumma ben med ett leende på läpparna. Så grymt! Och vilka endorfiner det gav att klara av det. 

Mount Everest - eller trappan ut ur gymmet på hemvägen

Resten av dagen har jag matat på med energi och vatten och hoppas att jag inte är alltför slut imorgon.

 

Och som pricken över i har jag i eftermiddag lyckats bokat in mig på två andra cykelpass för Jessica Clarén längre fram i vår, men mer om det vid ett senare tillfälle.