Tidigt färgad av några klumpiga kommentarer och mycket skeva kroppsuppfattningar i min närhet blev min sanning att jag var överviktig. De senaste två åren har jag jobbat hårt med att vända på perspektivet. Att tro på att jag är stark. Att jag är vältränad. Att jag är en aktiv och hälsosam trebarnsmamma.
Boom! Men så står det där svart på vitt. En riktig käftsmäll. Företagshälsovården bjuder in till viktminskningsgrupp för personer med ett BMI mellan 25 och 30. Och det är egentligen inte vad som står där eller själva viktminskningsgruppen (som jag inte har någon önskan att vara med i). Det är bara det att just den här dagen har jag faktiskt ställt mig på vågen och smågnällt lite över att jag fastnat på den där tröskelvikten som jag har så svårt att komma under. Den där vikten som ger mig ett BMI på 31. Ett BMI som innebär att jag inte platsar i målgruppen för en "enkel" viktgrupp. Nej, jag är inte ens överviktig. 31, det är "fetma", första stadiet.
För några år sedan skulle jag ha låtit den här svartvita siffran definiera mig. Gått hem nerslagen i skorna och föraktat mig själv lite till.
Men "fetma", det är inte jag. Jag är en sån som åker till gymmet efter jobbet en torsdag och kör ett stenhårt pass överkroppsstyrka. Som packar träningsväskan för lunchspinning på fredagen. Som älskar sina nya löpardojor och ska springa tjejmilen. Jag är stark. Jag kan och jag gör.
Så jag sneglar uppskattande på mina numera faktiskt ganska välformade (och nytränade) axlar i spegeln. Och så läser jag infomailet om Blogger Boot Camp som jag ska delta i nästa lördag. Lilla jag och en massa riktiga träningsbloggare. Gissa om jag ska köra hårt!?
Klart du ska köra hårt! Var stolt över att du ändrar ditt sätt att tänja. Att du är bra.
SvaraRadera