Jag funderade på det där med musiken på vägen hem. Hur den hjälper till och bär en framåt när det blir jobbigt. När pulsen närmar sig 95% av maxpuls och mjölksyran bränner sluter jag ögonen och allt fokus ligger på att hålla takten. Att vara ett med musiken. Allt annat försvinner.
När jag var yngre dansade jag all min lediga tid. Då var den där känslan nästan vardag. Undrar vad jag hade tänkt om jag vetat då att dansglädjen skulle få komma till uttryck på en spinningcykel tjugo år senare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar