Mål och mening, och om att försöka

Jag pratade med en klok vän om målsättningar. Vad är det egentligen jag siktar på med min träning? Jag insåg att det är en rätt komplex fråga och jag är inte riktigt säker på hur jag ska förhålla mig till något svar.

Å ena sidan vet jag att det är bra för mig att ha ett mål och en mening. Något att sträva efter som ger en riktning och något att lägga upp träningen för. Jag ska heller inte underskatta känsan av att klara av ett mål. Vilken självförtroendekick det ger.

Å andra sidan är jag så rädd för att det ska låsa sig. Att jag ska fastna i att sträva mot målet och glömma bort träningsglädjen. Att träningen ska komma att handla om prestation istället. Och vad händer med mig om jag inte kan fullfölja ett mål? Jag vet ju att jag har så lätt för att mäta mitt värde i och bygga min självkänsla på vad jag presterar. 

Hittills har jag varit försiktig med att sätta några konkreta mål för mig själv. De få tankar jag har om lopp jag vill springa och utmaningar jag vill ta mig för kretsar kring att vara realistisk och inte ta mig vatten över huvudet. Samtidigt finns det en fara i det. Att spela för säkert innebär ju att man inte utmanar sig själv och därmed kanske fastnar i den bekväma komfortzonen. Det gälller att hitta en balans och kanske sikta högt men vara snäll mot sig själv om/när det inte går att genomföra det utstakade målet.

Som ett brev på posten mitt i mina funderingar kom Idas kloka inlägg om att inte ha som mål att försöka. Endera gör man något eller så gör man det inte. Det är okej att misslyckas och det blir inte ett större misslyckande för att man har garderat sig med att ha som mål att försöka göra något. Tänkvärt, minst sagt.

Jag tänker på mina två stora barn som är så olika. Den ena kastar sig gärna ut i nya utmaningar, att klättra högt, åka skidor eller åka berg-och-dalbana utan minsta tvekan. Oftast går det ju alldeles utmärkt. Ett "Hur vågar du?" möts av den självklara inställningen att jag vet ju inte om det är läskigt förrän jag provat. Den andra tittar gärna på, iakttar hur man gör. Vill vara helt säker på vad det innebär innan man prövar något nytt. Det här barnet lär sig också att åka skidor, cykla, klättra men det tar bara längre tid. Man får verkligen inte stressa - viljan att prova kommer om man bara  tar det lugnt och väntar ut.

Jag känner så igen mig i det andra barnets ovilja att ställas inför situationer jag inte vet om jag behärskar. Och det är väl i det där och i bristen på självförtroende som den bottnar den här rädslan för att uttala ett mål som jag sen inte ska leva upp till. Jag kommer också att tänka på ett annat klokt inlägg från Idas blogg som berör det här temat. Bland mycket annat skriver hon:

"Lägg inte en massa energi på att prata ner dig själv, inte inne i huvudet och inte ut genom munnen. Det tjänar absolut ingenting till. Lägg energin på att ge allt på träningen, och på att peppa andra."

"Don't sell yourself short", sa min vän. Och det ska jag inte. Jag ska klara de där utmaningarna jag drömmer om. Jag ska komma till att de blir uttalade träningsmål, med en tidsplan och ett träningsupplägg. Jag är bara inte där än. Men det kommer.